Funderingar

Vänner!

Denna helg firas det att det är 50 år sedan kyrkomötet beslutade att kvinnor kan prästvigas. Personligen tänker jag inte fira. Kanske är det rätt att fira, kanske inte, tids nog får vi veta. Att frågan inte är färdigbehandlad framgår med all önskvärd tydlighet. Gudrun Schyman har dundrat på som den värsta krigstank de senaste veckorna, debattartiklar, TV, kanske ännu mer. Detta trots att hon inte är medlem i Svenska kyrkan. Märkligt.

Det är inte synd om de kvinnliga prästerna i Svenska kyrkan, de har allt. De kan bli präster, kyrkoherdar, kontraktsprostar och biskopar. De behöver bara andas om diskriminering så kommer radio, TV och alla tidningar och slår på stort utan att undersöka huruvida diskriminering föreligger. Jag tror att det förekommer att kvinnliga präster diskrimineras, verkligen, precis som det i vilken annan sektor som helst finns människor som diskrimineras. Dock förvånar det mig storligen att diskriminering sällan verkar undersökas.

En grupp som aldrig kan tala om diskriminering trots att de alltid diskrimineras är de män som inte övertygats om att ordningen med kvinnliga präster är rätt. De kan inte bli präster, inte kyrkoherdar, inte kontraktsprostar och inte heller biskopar. De kan vara hur goda präster som helst, men bejakar de inte ordningen med kvinnliga präster så är det kört. Alla har rätt i dagens debatt-Sverige att kasta skit på dem, trots att de gör väldigt lite väsen av sig.
I det tysta verkar också de kvinnliga präster som arbetar tillsammans med de s k kvinnoprästmotståndarna. Hade det varit någon slags ordning på detta jubileum hade det inbjudits till framtidsseminarier i försoning. Vilken dynamik det skulle bli i en kyrka där båda åsikterna i ämbetsfrågan var lika mycket värda! Vilken fokusering vi skulle få på väsentligheter! Den dagen respekten åter gör sitt intåg i Svenska kyrkan ska jag fira, inte en dag före!

Vår kyrka är oändligt fattig utan respekt.

funderade
Orgeltramparen