Vänner!
Dagen började med ett besök i kommunens huvudort, där jag och dotter nr två gjorde ett besök på hennes nya skola. Vi ville gärna ta i hand på nya fröken innan skolstarten. Det blir säkert alldeles utmärkt!
Färden gick sedan vidare till det stora köpcentrumet där vi träffade vännerna L och A. Alltid underbart roligt att träffas och utbyta några ord. Man är alltid styrkt efter samtal med vänner som L och A. Eftersom vi inte följt med så mycket vad som hänt i tidningar, TV o radio under vår Norrlandsexpedition så fick vi oss en liten uppdatering kring ett mediebråk som pågått mellan några författare. Återigen påminde vi varandra att man så sällan diskuterar pudelns kärna i vårt kära fädernesland, väldigt lätt har man att komma till sidospår som fullkomligt tar död på all vettig argumentation. En liknande sak har jag gått och funderat på länge. Jag vill redan nu varna känsliga läsare att jag kommer att vädra en del åsikter som inte är politiskt korrekta.
Jag kastar mig ut: Till prästtjänst i Svenska kyrkan vigs kvinnor och män, så har det varit sedan 1960, då de tre första kvinnorna vigdes, bl a Margit Sahlin, klok kvinna. Sett i ett längre perspektiv så är det väldigt kort tid som kvinnor har vigts till prästämbetet, ca 50 år i kyrkans snart 2000-åriga historia. Större delen av tiden har alltså prästämbetet enbart varit öppet för män.För att utrota den gamla ämbetssynen beslöts för ett antal år sedan, 1993?, att man blir inte prästvigd om man inte kan samarbeta fullt ut med präster av båda könen. Men - det finns fortfarande människor av båda könen som har den gamla ämbetssynen. Sedan när har man med dekret uppifrån kunnat utrota en åsikt, i det här fallet en åsikt som varit allenarådande under mycket lång tid?
Det som förvånar mig i hela denna soppa är att två ståndpunkter i en ganska perifer kyrklig fråga inte kan samsas i samma kyrka. Var finns respekten? Jag kan inte se att det är kränkande att ha den gamla ämbetssynen. Ytterligare en sak i samma soppa förvånar; det är tillåtet att kasta hur mycket skit som helst på den som har den gamla ämbetssynen. Du får inte som präst (man) försiktigt säga att du tror att Gud inte hade tänkt att kvinnan skulle vara präst, då kränker du. Men - du får ge dem som har den gamla ämbetssynen vilka tillmälen som helst, mörkermän, män med fula trynen, kvinnohatare etc, det är ingen kränkning.
Jaha, hon är kvinnoprästmotståndare tänker du kanske nu. För min egen del är frågan perifer, tids nog får vi veta, kanske är det rätt, kanske fel. I väntan på rätt svar får man gilla läget, det finns kvinnliga präster som gör ett gott arbete precis som det finns manliga präster som gör ett gott arbete. Det är kanske en rikedom att det finns präster av båda könen, men det är ett fattigdomsbevis att det råder åsiktsdiktatur.
Kerstin
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Hej Kerstin! Ett mycket bra inlägg och tankar! JAg är övertygad om att kyrkan behöver präster av könen men ingen har rätt att kränka det könet för det. Personligen kan jag inte förstå varför man inte kan tycka att kvinnor kan bli präster. Efter att ha blivit nekad (iaf för de nämsta åren)av biskop emeritus Odenberg i Lund, har jag lite mindre förståelse för kyrkans resonemang om vilka som egentligen får bli präster i SvK. Kyrkan överlever inte, och biter sig själv i svansen, om de inte är öppnare i frågan om vem "som har rätt" till prästvigning. Jag är nog mer på din linje än inte! Men du förresten, när börjar kören igen?? Vi ses där! Ha det fint kantorn =)
Prästantagningarna kan säkert bli föremål för avhandlingar så småningom.
Nekad! Du? Du har väl alldeles rätt åsikter! De kommer att ångra sig när du blir minister!
Kören får vi talas vid om, ring om du vill!
KO
Jag förstår dina tankar, men...
Orsaken till beslutet att ta bort samvetsklausulen (dvs att det var ok att vara negativ till kvinnors prästvigning) var ju just att det var många som vittnade om fasansfulla missförhållanden i församlingar där kvinnliga präster inte accepterades. Jag har vänner som än idag, 15 år efter att klausulen togs bort, inte bjuds med på prästkollegier pga deras kön, andra som får höra att de inte är välkomna till vissa kyrkor eftersom dessa måste renas efter att de varit där. Det är att kränka. Det är nämligen aldrig åsikten i sig som kränker, det är handlingarna och orden som följer.
Olika åsikter är helt ok, det har vi alla och så kommer det alltid att vara, men att agera mot kyrkans ordning är en helt annan sak. Jag blir så trött på det självpåtagna martyriet, när det kan vara så enkelt. Ha din åsikt, men följ kyrkans officiella lära. Som präst (detsamma gäller diakoner, men inga andra i kyrkan) har man lovat att upprätthålla läran och ordningen, att medvetet agera mot är att bryta sina prästlöften. Det finns andra saker där jag har en annan åsikt än kyrkan i stort, men jag böjer mig, ber och väntar på att Guds Ande ska upplysa antingen kyrkans ledning eller mig om att någon av oss har fel.
När samarbetet sker på det sättet fungerar det utmärkt. Jag har en nära kollega som har en annan ämbetssyn än jag, men vi kan samarbeta fullt ut, eftersom han har valt att gå in under ordningen i den kyrka han älskar.
Sedan är det naturligtvis inte rätt att kalla andra för fula saker, oavsett vad de tycker. Det visar väl, om något, hur infekterad debatten är, och hur djupt sårigheten sitter. Hos båda sidor.
Svar till Maria:
Kloka tankar! Martyreri är en farlig demon, det finns grupper inom vår kyrka som visar klara tendenser till det. Tyvärr hos båda sidor.
Givetvis är det förskräckligt att som kvinnlig präst inte bli inbjuden till samlinga o dyl, så gör man ju bara inte! även om man inte kan celebrera tillsammans ås skall man väl kunna vara tillsammans!
En av stötestenarna är tror jag att de finns de med den gamla ämbetssynen som ser den nya (50 år gammal!) som en allvarlig olydnad mot Gud, vad än människor säger. Då blir det ruskigt svårt att samarbeta. Jag har ingen bra lösning på detta.
Konsekvensen av samvetsklausulens upphävande blir ju att unga killar med den gamla ämbetssynen nekas pga en enda fråga. Jag undrar ibland hur många goda präster SveK gått miste om pga detta.
Men jag vet också att en del trasslar sig igenom nätet.
Detta är inte lätt, dock tror jag att vigningsstoppet var allvarligt för Kyrkan.
Heder åt din kollega, varför skriver aldrig Kyrkans tidning om sånt?!
Roligt att du kommenterade!
KO
Skicka en kommentar